Det finns en stor risk att jag kommer bli bortsprungen i dimman nere i tunnlarna långt under marken och det är såklart bara jag som kan hitta ljuset där nere och leta mig upp i gången. Jag tror jag måste skaka bort dimman och det skynke som just nu hänger framför mina ögon och som tvingar mig att blunda för verkligheten, igen. Jag har verkligen tur som har två ledljus framför mig, men ibland släcker jag dem faktiskt med flit för jag inte vågar se vart de vill leda mig. Känns som jag själv vill gräva mig ur min grav, jag tror jag behöver det. Ibland börjar allting snurra, fort, fort och helt plötsligt stannar allting och jag får för mig att jag befinner mig någon helt annan stans än vad jag egentligen gör. Det är då jag tror att livet är en dans på rosor och att jag har hittat lycka. Men sen börjar allting snurra igen och stannar på en plats där jag inser att dimman leder mig på fel väg och att mörkret har omringat mig, föralltid..